Hanvalp på Gärdet!
I morse blev det en tidig promenad runt Hundudden och över Gärdet.
Hann med att fostra KruthusKalles slyngel till hanvalp eftersom
han satt lös utanför caféet och glodde när jag gick förbi.
Då ilade han fram och ville leka.
ICKE sa Nicke!
Trodde han kom ihåg att jag redan fostrat honom när han var
några veckor gammal men åhnejdå...
Jag rev ifrån rejält men det brydde sig inte odågan det minsta
om utan fortsatte leka och hoppa bredvid mig.
Då fick jag lägga mig över honom så han förstod att jag menade
allvar och vem det är som bestämmer.
Träffade på "Han med den speciella luggen" idag när jag passerade
Kaknäs i slingan.
Plötsligt stod han mitt framför mig och mullrade lite.
Brydde mig inte om att lyssna på vad han sa så han stack
iväg i galopp till sin ägare igen som inte alls syntes till.
Sen blev det jobbigare när jag mötte nybliven Mamma med sin
tre månaders hanvalp.
Han skuttade fram till mig men DÅ la jag ner honom DIREKT så han
skrek.
Såg sen att han var rejält van eftersom hans Mamma gjorde precis samma
sak med honom.
När han föddes ville inte hans Mamma veta av honom, hon tog honom i
munnen och gick ut i trädgården för att gräva ner honom.
Han var minst av de tre valparna och han blev helt utstött av både sina syskon
och även sin Mamma så ägarna fick kämpa rejält för att
han skulle överleva.
Min blödiga djurvän till Matte började så klart gråta för hon
klarar INTE av att höra något djur som lider eller har lidit.
När valpen sedan gjorde som jag sa så slickade jag som
vanligt på honom för att han skulle känna att han var älskad
av mig också.
Oj vad han skuttade efter mig när han förstod att jag tyckte om honom.
Slutet gott, allting gott lilla utstötta hanvalp!
Kommentarer
Trackback
